Tårarna slutar aldrig att rinna, saknaden är sååå stor. Under hela Lisas sjukdomstid nästan 4 år fram till ca 2 veckor sedan så har vi pratat med varandra varje morgon kl 8. Barnen hade gått till skolan och jag var på väg till arbetet, så vi hade så mycket tid att prata om allt. Jag saknar våra åtta-samtal som vi kallade dem så himla mycket. Saknar min älskade lillasyster så mycket att det gör ont i hela kroppen Vet att det kommer att bli bättre, men just nu känns det inte så.
Vill tacka för alla fina och varma inlägg från mina bloggvänner. All kärlek till er <3
24 kommentarer:
Så fint att ni hade dessa samtal - och samtidigt så mycket att sakna... Varje dag...
Tänker på dig hela tiden, faktiskt. Och är så lycklig och tacksam över att jag har kvar min lillasyster, som dessutom bor granne med mig. När vi ses nästa gång ska jag krama henne extra länge och tänka på dig och din syster.
Allra varmaste godnattkramen och hoppas du får sova gott (att sorg är så fysiskt tröttande trodde jag aldrig...)
Så fruktansvärt och man finner inga ord som känns bra att säga.
Tycker du skall fortfarande ha dina fina morgonsamtal med din syster. Hon finns där någonstans, vart bestämmer du.
Varm kram
Beklagar sorgen, förstår att det är tungt. Skönt ni hann prata och självklart gör det ont när någon man älskar går bort. Varm kram!
Alla dom där stunderna ni hade på morgonen... ni får fortsätta ha den tiden som er tid...
Kram vännen!
Ja Susanne - jag förstår precis vad du menar. Vännen N och jag har samma "rutiner", fast inte klockan åtta på morgonen.
Är så otroligt ledsen - å jag lider med dig.
Det går liksom inte att förklara eller berätta om man inte har varit med om det själv - å jag vet ju - lite....
Tro mig Suss, jag förstå och vet vad som väntar... men vill inte tänka på det... än.
En varm kram
//Beate
Bara jag igen.
Å visst är bloggkompisarna underbara. Hela 27 kommentarer till ditt föregående inlägg.
Missförstå mig inte nu - men visst är det en otrolig gemenskap bland alla bloggare. Det finns känslor och stöd äkta eller inte. Det spelar liksom ingen roll. Just DÅ hjälper det - otroligt mycket, eller hur!!!
Kram igen Suss!!!
Svar: Ja du... vi finns nog för varandra även om vi inte pratar så mycket på jobbet...
Å du - att gråta hjälper. Det låter löjligt - men det lättar så otroligt.
Å vet du en sak till - kommentera på bloggar gör samma sak... även om det blir stavfel p g a tårarna som gör att man inte ser skarpt...
Svar: Ja - kanske. Man är ju "anonym" och kan "lasta av sig" om man säger så. På något sätt är det mera "realistiskt" även om det ju borde vara tvärtom. Konstigt... egentligen. Men japp - stödet BEHÖVS ju.
Nej, nu börjar jag gråta jag med. Ska nog gå och lägga mig nu. Konstigt nog så har du och jag mycket mera gemensamt än vad vi "vågar/kan/vill" visa på jobbet.
Beklagar sorgen och tänker på dig.kramar i massor Diana
Skickar dig många kramar♥♥♥
Livet är så orättvist och det är så overkligt. Såg Oskars kommentar på Fb; Jag saknar Lisa. Och tårarna rann...Obeskrivligt för hennes barn och alla er i familjen. Stor styrkekram till er alla<3
Vill bara skicka ännu fler kramar till dig!
Men vad tråkigt att läsa om detta! :-(
Tårarna rinner, många tankar och styrkekramar till dig och dina nära & kära!
KRAM <3
*kramar*
Å all kärlek till dig!
Men så fruktansvärt! Jag är så ledsen att din lillasyster förlorade kampen! Förstår att du saknar era åttasamtal. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas att förlora sin syster. Tänker på dig! Kramisar
Kram Susanne. Jag tänker på dig!
Kram Susanne. Jag tänker på dig!
Tänker på dig!
Skickar en varm kram!
Jag tänker på dig hela tiden... Jag fick en fantastiskt fin hälsning från min bror och den vill jag gärna ge dig också, för säkert håller din lillasyster med om detta:
http://joannasuniversum.blogspot.se/2012/03/halsning-igen-fran-storebror.html
Varm, varm kram och hoppas du får en fin helg mitt i sorgen.
KRAM!!!
Saknaden kommer alltid att finnas där, men även så många finna minnen!
Kram
Du får försöka hitta de där dråpliga, skojiga, tramsiga minnena - det tror jag att din syster skulle uppskatta. Sorgen bleknar, men saknaden kommer alltid att finnas där.
Jag har fortfarande förmånen att få prata med min älskade lillasyster varje dag, men hur länge till...???
Skicka en kommentar